Gaffa, February 23, 2017: Difference between revisions
(Create page for Gaffa magazine review of [[Concert 2017-02-22 Stockholm]) |
m (add hyperlink) |
||
Line 25: | Line 25: | ||
Man kan säga att han delar upp konserten i tre avdelningar, den stående i en röd hatt, den sittande vid flygeln utan hatt och den sittande med akustisk gitarr och vit hatt. Och när han sätter sig med gitarren och sjunger i en slags uppmickad gammal metallstrut som ger ett gammaldags radioljud och vi får den gamla Broadway-låten [[Walkin' My Baby Back Home|Walkin My Baby Back Home]] i en väldigt fin version blir det riktigt, riktigt bra. Han berättar sen en underbar historia om sin pappa och en konsert i Blackpool innan han drar igång B-sidan [[Ghost Train]]. | Man kan säga att han delar upp konserten i tre avdelningar, den stående i en röd hatt, den sittande vid flygeln utan hatt och den sittande med akustisk gitarr och vit hatt. Och när han sätter sig med gitarren och sjunger i en slags uppmickad gammal metallstrut som ger ett gammaldags radioljud och vi får den gamla Broadway-låten [[Walkin' My Baby Back Home|Walkin My Baby Back Home]] i en väldigt fin version blir det riktigt, riktigt bra. Han berättar sen en underbar historia om sin pappa och en konsert i Blackpool innan han drar igång B-sidan [[Ghost Train]]. | ||
Det är egentligen en helt sanslös låtlista han bjuder på. Det är så tvära kast både stämningsmässigt och musikaliskt att det inte finns en chans att det borde funka. Men på något sätt kan Elvis Costello gå från vackra och lågmälda [[She]] direkt till en totalt överdistad och gnisslig [[Watching The Detectives]] till en naken och helt galet vacker Allison på scenkanten utan någon som helst mikrofon eller förstärkare. Eller när han framför en nervig, elektrisk och intensiv [[I Want You]] för att direkt efter med en ukulele framföra den påhittade jinglen [[Vitajex]] från musikalen han just nu jobbar på. | Det är egentligen en helt sanslös låtlista han bjuder på. Det är så tvära kast både stämningsmässigt och musikaliskt att det inte finns en chans att det borde funka. Men på något sätt kan Elvis Costello gå från vackra och lågmälda [[She]] direkt till en totalt överdistad och gnisslig [[Watching The Detectives]] till en naken och helt galet vacker [[Alison|Allison]] på scenkanten utan någon som helst mikrofon eller förstärkare. Eller när han framför en nervig, elektrisk och intensiv [[I Want You]] för att direkt efter med en ukulele framföra den påhittade jinglen [[Vitajex]] från musikalen han just nu jobbar på. | ||
Konserten löper på och Elvis Costello kan inte sluta. Även om publiken till slut står upp och applåderar honom så säger han minst fyra gånger att han bara ska spela en låt till. Men han har så roligt och så mycket att säga och spela för oss att slutet inte får komma. [[Almost Blue (song)|Almost Blue]] vid pianot är helt otrolig och en vildsint [[Pump It Up]] inne i TV:n brinner till rejält. Sedan kommer den definitiva avslutningen med Nick Lowes alltmer aktuella [[(What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding?|(What's So Funny 'bout) Peace, Love And Understanding]]. | Konserten löper på och Elvis Costello kan inte sluta. Även om publiken till slut står upp och applåderar honom så säger han minst fyra gånger att han bara ska spela en låt till. Men han har så roligt och så mycket att säga och spela för oss att slutet inte får komma. [[Almost Blue (song)|Almost Blue]] vid pianot är helt otrolig och en vildsint [[Pump It Up]] inne i TV:n brinner till rejält. Sedan kommer den definitiva avslutningen med Nick Lowes alltmer aktuella [[(What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding?|(What's So Funny 'bout) Peace, Love And Understanding]]. |
Revision as of 12:55, 10 April 2019
|