|
Sommaren 1977 var "Less Than Zero" mod Elvis Costello singeln alla snackade om.
Vem var denne mystiske man som i Buddy Holly-glasögon stod och sjöng en hatisk låt mot de engelska nynazisterna?
Låten gavs ut på det då nystartade lilla alternativa bolaget Stiff och när det gällde Stiff kunde man aldrig veta.
Det fanns till och med de som trodde att Elvis Costollo bara var en täck namn för Nick Lowe.
Nåväl, Costello kom bli Stockholm hösten 1977 och visade sig verkligen finnas till — en liten kul typ som satt en hel kväll och snackade skivor och drack allt som gick att dricka.
I dag är inte Elvis Costello en liten anspråkslös figur. Genom en medveten effektiv, smart och fräck lansering parad med Costellos kvaliteter som kompositör är han en av de få som kvarstår från den fina sommaren 1977.
Han var länge förtegen om sitt förflutna. Det enda vi kunde få ur honom när han var här, var att han var gift, hade barn hatade Led Zeppelin och dess gelikar och spenderade alla sina pengar på skivor — rock, pop, blues, country ... allt.
Men undan för undan kom fragment ur hans förflutna. Han heter egentligen Declan MacManus, son till Ross MacManus, som var sångare i Joe Loss dansorkester. Han var född i Liverpool, försörjde sig på ströjobb men det ryktades att han var Sex Pistols förste gitarrist.
Debut LP:n My Aim Is True visade en syrafylld och hatisk liten man. Han var sviken och besviken, på livet och kärleken, och var ute efter hämnd. Han var en "loser," en sån som killarna terrade på badstranden, en sån som brudarna skrattade åt.
Men han blev aldrig patetisk eller självömkande, utan med sitt perspektiv och med sin insyn i mänskliga relationer var text och musik en kraftfull, viktig och originell redogörelse.
Nick Lowe försåg musiken med en sparsamt effektiv backning.
Han bildade ett band med Pete och Bruce Thomas, veteraner på trummor och bas, och med musikstuderande Steve Naive på klaviaturer. Vid LP 2. This Year's Model, var Elvis Costello & The Attractions en sammansvetsad enhet. Tätheten och originaliteten i musiken matchade perfekt Costellos cynismer om mode, politik och — kärlek.
Samtidigt drog managern Jake Riviera ned ridån. Inga intervjuer. Inga bilder. Inför USA-lanseringen skulle mystiken stå tät kring Costello (som kring en annan rockstjärna vid namn Elvis...). Och där är vi idag. Costello talar inte med nån, skiter i branschen och kan till och med vara föraktfull mot publiken.
Att han inte ger intervjuer har hetsat upp många journalister. Det är svårt att förstå varför. Det finns så många popstjärnor som mer än villigt häver ur sig meningslös- och dumheter att det är skönt med nån som håller käften och gör musik.
För det gör Costello. Han rör sig snabbare än Lucky Lukes skugga, skriver ständigt nya låtar, har ständigt nye idéer och gör musik som ständigt överraskar — hur många fans blev till exempel inte chockade av ABBA-soundet på senaste LP:n, Armed Forces?
Elvis Costello är populär i Sverige, ja i hela Europa. Samtidigt är det han, Joe Jackson, Police och Graham Parker & The Rumour som är de enda av de många nya engelsmännen som haft skuggan av en chans i USA.
| 
