Elvis Costello är fysiskt aggresiv i sin musikaliska framtoning, men han är också melodiös, på gränsen till romantisk. Därför är han den fulländade popsolisten i dag.
Hans musik är “konservativ” i positive bemärkelse, fylld av tradition och pop historia.
Vid sidan Van Morrison, Bruce Springsteen och Graham Parker är han den bästa sångare som kommit fram sedan Presley tog till Las Vegas och fick vit jerseypyjamas med guldstjarnor. Han har samma dynamik i såväl sina kompositioner som i sitt sätt att framföra dem.
Costello går också ett steg längre än Springsteen och kompani. Melodierna är korta och funktionella. Gruppen “klassisk” i sin enkelhet. Elvis släpper inte fram någon annan gitarrist än sig själv. Inte sedan Hank Marvin har jag sett en gitarrist som så flitigt använder svajarmen på sin gitarr. Några solon i modern mening förekommer inte, endast korta markeringar som ger Elvis en chans att hämta luft.
Ibland framståar han som en mycket tidig Cliff Richard med The Shadows bakom sig. Eller en levandegjord rock-combo ur Madame Tussaud’s vaxkabinett. Man vet ju inte om han är verklig. Ansiktet inger ibland en känsla av att vara en mask eftersom han gått som följetång i mass-media under det senaste året. Ett levande varumärke med inbyggd copyright.
Han står dar i grå Shaptungkostym med 60-tals snitt. Småprickig skjorta och en fiskfjällsliknande slips. Han rör sig inte mycket, säger inte mycket. När han slagit an sista ackordet höjer han snabbt högerarmen och räknar in takten till nästa melodi.
|