|
Musik
Elvis Costello och Allen Toussaint
Scen: Dalhalla, Rättvik
Det blir lätt lite ödsligt i Dalhalla. Sommarens program verkar i ännu större grad än tidigare sammansatt för att locka semestrande medelklass. Publiken ser mest ut att bestå av sommarfirande, välmående solbrända svenskar med pastellfärgade lammullströjor elegant slängda över axlarna. När regnet kommer plockar de fram sina färgglada regnställ.
Och även om det här samarbetet mellan Elvis Costello och den åldrade New Orleans-pianisten Allen Toussaint knappast hade Sveriges medelklass som främsta målgrupp passar det väl in i Dalhallas profil.
Elvis Costello har samarbetat med många sedan han upplöste The Attractions och gav sig ut på sin vindlande – och bitvis vingliga – resa mellan pop och konstmusik. Somliga samarbeten har varit lyckade och banbrytande men detta hör inte till dem. Utgångspunkten var New Orleans och konsekvenserna av orkanen ”Katrina” , det var den amerikanska regeringens undfallenhet att ingripa och hjälpa utsatta som förde Costello och Toussaint samman. En god sak alltså, och musikaliskt är det heller ingen dum idé. Men i verkligheten blev samarbetet ett möte på halva vägen, ett sökande efter minsta gemensamma nämnare.
Costello blir ingen soulgubbe bara för att han kompas av Toussaint och The Crescent City Horns, han blir en halvdan Van Morrison. Och Toussaint blir ingen popartist, han blir en kuriositet.
Toussaints och Costellos skiva ”The river in reverse” blandar gammalt och gemensamt nyskrivet material. Under konserten fogas därtill en hel del Costelloklassiker in i repertoaren. Redan som andra låt spelar de ”(I don’ t want to go to) Chelsea” . Musikerna är givetvis superkompetenta och blås-arrangemangen – som jag inledningsvis upplever som intressanta – övergår snart till en funkig brötighet och som dessvärre dämpar svänget. Costellos gamla parhäst från The Attractions, Steve Nieve, står bakom en stack av orglar och burkar och gör oljud. Det funkar inte helt bra.
Sen är det det här med Dalhalla och den vattenfyllda vallgraven. Är man uppväxt med att höra musik på små spelställen utan kravallstaket blir avståndet till scenen närmast störande. Särskilt när arenan bara är fylld till en fjärdedel.
Om jag jämför med den helt förkrossande bra konserten Costello gjorde med The Imposters på Konserthuset för två år sedan är detta en blek och utslätad historia. Men det utsluter givetvis inte att det finns höjdpunkter. Flera ballader sticker ut och Costello lever verkligen upp som sångare i låtar som ”Poisoned rose” . Gunget och blåset i ”Watching the detectives” är mycket snyggt. Toussaints piano är både egensinnigt och svängigt. Men talande nog låter det allra bäst när det låter som vanligt, inte när de gör krampaktiga försök att gifta samman Costellos 80-talspop med Toussaints New Orleans-stuk.
| 
